Alfhild Agrell - en bortglömd succé

Vid mitten av 1880-talet var hon en hyllad dramatiker och författare. Men framgångarna och hennes kontroversiella pjäser födde också ett starkt motstånd. Under närmare 100 år var Alfhild Agrell frånvarande på den svenska teaterscenen.

Alfhild Agrells livsöde hör till de mer gripande. Det menar Ingeborg Nordin Hennel, professor emerita vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Ingeborg är författare till biografin Alfhild Agrell: rebell, humorist, berättare som utkom 2014.

Alfhild Agrell är jämnårig med August Strindberg. Hon föddes 1849 och växte upp i Härnösand, som dotter till en förmögen konditor. Som 19-åring gifte sig Agrell med en grosshandlare och efter några år i Sundsvall flyttade paret till Stockholm.

– Snart nog blev hon där en dramatiker på modet. Det var en sensationell karriär för en sockerbagardotter, säger Ingeborg Nordin Hennel.


Valde obekväma ämnen

Det stora genombrottet kom med pjäsen Räddad, med premiär på Dramaten 1882. Den är en våldsam men sceniskt effektiv melodram om vägen ut ur ett äktenskap och ett sturskt svar på Ibsens Ett dockhem.

Vad var det som gjorde att Agrell fick ett sådant genomslag?

– För det första fångades hon upp av kvinnodebatten som var väldigt aktuell på 1880-talet. Sedan hade hon ett fint teatralt gehör, med känsla för dramats rytm och dynamik. Hon var också modig i sin tid och drog sig inte för att iscensätta obekväma ämnen, säger Ingeborg.

Östgötateatern satte 2007-2008 upp Räddad inom ramen för SPETS-projektet*, som genomfördes i samarbete med Riksteatern. 2016 är det – återigen i ett samarbete med Riksteatern – dags för Agrells pjäs Ensam att få nytt liv på teaterscenen.

I Ensam utmanar Agrell bilden av den goda modern. Pjäsens Thora insisterar på att hon inte bara är mor, utan även människa. Ensam väckte 1886 stor debatt och ansågs vara det bästa borgerliga sorgespelet som dittills spelats i Sverige, berättar Ingeborg.

– Jag tycker att Ensam är hennes bästa pjäs. Lyhört laborerar hon här med spänningsskapande och överraskande vändningar i successiv rörelse mot en kris, kryddat med rapp replikföring och humor.


Anklagades för manshat

Stora framgångar kring kontroversiella ämnen föder ofta ett starkt motstånd. Det här är något som Agrell drabbades hårt av. Hennes dramatik anklagades bl.a. för manshat och imitation.

– Hennes kvinnliga och manliga motståndares kampanjargument har cementerats i den fortsatta litteraturhistorieskrivningen, säger Ingeborg.

Agrell fortsatte skriva dramatik, men framgångarna på teaterscenen uteblev. Istället gjorde hon på 1890-talet ny succé med två humoristiska och bästsäljande dagboksromaner laddade med kulturkritiska utspel, skrivna under pseudonymen Lovisa Petterkvist.

Stundtals tappade Agrell fotfästet i tillvaron, delvis p.g.a. sviktande hälsa. Vid sin bortgång 1923 var hon utfattig och led av fysisk och psykisk ohälsa.

– Då var det andra författare som stod i offentlighetens strålkastarljus och sågs som de stora litterära förnyarna. Det är också svårt att av Agrells bortgång skapa en tragisk och fantasieggande legend att läsa hennes liv och författarskap mot. Hon överlevde kort sagt sig själv och blev en skugga av den hon en gång varit, säger Ingeborg.

Alfhild Agrell tittar in i kameran, sittandes vid sitt skrivbord

Foto: Stockholms stadsmuseum, fotograf okänd

 

På vilket sätt skulle du säga att hennes dramatik är aktuell i dag?

– På ett plan har naturligtvis hennes dramatik ett genuspolitiskt tilltal som är tidspräglat, men framför allt så tycker jag att Agrells dramatik har ett existentiellt anspråk. Hon gestaltar hur en människa väljer att agera i ett pressat läge och detta speglat via en kvinna. Valet står mellan ängslig kompromiss och hänsynstagande till det som passar sig enligt allmänt konventionstänkande eller trohet mot den egna övertygelsen. Hon var också utrustad med en känslans intelligens. Detta i kombination med hennes civilkurage och öppna blick för dem som hamnat på livets mindre glamourösa trottoar tycker jag gör henne lika aktuell nu som på 1880-talet, säger Ingeborg Nordin Hennel.

 

Text: Jeanette Söderwall


*SPETS var ett samarbete mellan Östgötateatern och Riksteatern (så småningom även Örebro Länsteater) under åren 2006-2009. Syftet var att sätta strålkastarljuset på kvinnliga dramatikers verk och återuppföra dessa på teaterscenen. Projektet tog sin utgångspunkt i 1880-talet, med pjäser av Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff och Victoria Benedictsson, men avancerade även fram till 1950-talet. SPETS bildade ringar på vattnet och gav tidigare mer eller mindre bortglömda pjäser nytt liv genom att göra dem till högaktuell dramatik som nu kommit för att stanna.


(Publicerad 2016-04-05)

Gå till hemsidan